Någon slags förkylning som inte riktigt bryter ut förföljer mig. Så pass att jag var helt säker på igår att jag skulle få feber, så jag lät bli att bada. Trots att jag var på dubbeldop i går och hade planerat att det skulle bli den dagen då jag doppar huvudet i sjön, typ för att hedra de nydöpta små tvillingarna Sanna och Livia. Men oj vad kul det var i deras dopkalas! Vi stannade kvar i flera timmar och efter det var jag helt slut. Min doktor (han som duschar) sa att hälsan måste gå före badutmaningen, och kanske på grund av att jag trodde på honom och vilade igår känner jag mig friskare nu idag. Men man har inga dagar att slösa bort när man håller på med den här utmaningen, så idag var det dags för en badutflykt igen.

Det blev klättring på klipporna vid Drevviken med sambon och grannhunden Markus. Markus är en riktig bergsget, han vill oftast ta de svåraste sluttningarna och högsta stenarna så fort som möjligt, men idag kändes han lite seg. Jag försökte föregå med gott exempel och riskerade mitt liv för att han skulle ha kul, men den otacksamma tonårshunden tog tryggare vägar överallt det gick... Så här klättrar jag själv. Markus står och tittar vid min sambo som fotar.

Men till slut nådde vi högsta punkten. Markus var först uppe, typiskt. Men kom ihåg att han fuskade, jag tog de svåraste vägarna. Fantastisk utsikt över Drevviken var det i vilket fall!

Efter idrottspasset tog vi oss lite längre ner till gömstället som någon byggkunnig har byggt på en klippa och åt matsäck. Markus fick bara slicka lite av en melonbit, stackars hund, men han vaktade oss istället till exempel mot personerna som förvarar sin vattenpipa i "stugan" och som har ritat cannabisbilder på stenar. Det kan i och för sig vara att det är de som har byggt gömstället... Stället ligger nämligen väl undangömt från föräldrarnas blickar, även om de skulle promenera på stigen som går nästan förbi. Men om föräldrarna sedan skulle hitta sina ungar, finns det bara ett håll dit ungarna kan rymma - ner. Vilket kanske inte är så bra om man har klättrat högt, i flera bemärkelser.

Till sist var det dags att bada. Drevviken är den största sjön i Tyresåns sjösystem (dit också bland andra Tyresö-Flaten och Barnsjön ingår) och den når till fyra kommuner: Tyresö, Haninge, Huddinge och Stockholm. Vi gjorde vår utflykt i Skrubbaområdet som tillhör Stockholmsdelen av sjön. För den som vill hoppa från höga klippor finns det tusen möjligheter vid Drevviken, på ett ställe vid riktigt branta klippor fanns det till och med ett rep som man kunde använda för att klättra tillbaka till klippan. Fast då måste man vara ganska stark, det är en bit att simma till närmaste låga sten nämligen och lägsta klippan vid repet var ca 4 meter hög. (Jag gissar att det inte är cannabisungdomarna som har fixat repet.) 

Efter att ha passerat en hoppbrygga på en mycket lägre klippa kom vi till Skrubba strandbad, och där fanns det en riktig sandstrand och en lång brygga. Vi var inte de enda som badade, det var också en pappa med sina tre tonårsdöttrar där. Vattnet var inte jättevarmt, men ju längre tid man var i, desto varmare kändes det. Och ja, jag dök! Därför syns jag inte i bilden. Sanna och Livia, this 1´s for U!

Min sambo badade också, för första gången i år. Markus badade inte, han åt gräs på andra sidan stranden. Drevviken är en riktigt bra badsjö!